#7555: Avesta Biografteater

I I! I. I
Hennes sjais fralsmng.

Det finnes två slags död, andlig och lekamlig. Den andliga dö-
den är utan tvifvel den mest förfärliga. Den fördärfvar sitt offer för
evigt och sårar dem, som äro nära och kära till den förlorade. Huru
varmt skulle vi icke bedja: "lnled oss icke i frestelseln ty frestelse är
roten till allt ondt. Lömska och listiga äro lockelserna till synd och så
kraftiga äro de, att har man en gång gifvit dem lösa tyglar, är intet
motstånd starkt nog att undertrycka dem. Ett sådant offer för frestelser
var Agnes Holley, den nätta lilla körsångerskan i bykyrkan. Paul Red-
mond, en ung pastorsadjunkt vid samma kyrka, har fattat tycke för den
unga sångerskan, utan att dock ha klargjort för sig att han djupt älskar
henne förr än en dag, då Agnes öfvade sig i orgelspel på kyrkans in-
strument. Hennes vackra röst tilldrager sig uppmärksamhet af ett säll-
skap, hvars automobil hade skadats utanför kyrkan. Agaren af automo-
bilen var ingen mindre än direktören för en stor operetteater och frap-
perad af den friska, unga rösten, erbjöd han den lilla sångerskan att få
uppträda på hans scen. Det är nu Paul upptäcker huru mycket han äl-
skar flickan och, uppfattande hvilken fara denna lockelse för henne inne-
bär, försöker han öfvertala henne att ej antaga tillbudet. Trots hans
böner reser hon och blifver snart indragen i en ny och glänsande cirkel.
Flitiga studier och repetioner förbereda henne för debuten och denna
blifver en triumf. Hon är på väg att blifva bohemernas älskling. Paul
läser i tidningarna om hennes framgång och beslutar att besöka henne.
Han åskådar med glädje och stolthet hennes uppträdande, tills han får
höra nägra tvetydiga anmärkningar af nägra kringsittande herrar. Han
anser att hennes bana skall blifva den gamla vanliga historien och han
är besluten att rädda henne. Hastande till scenen ditkommer han just
då hon lämnar platsen för att i sällskap med en lättsinnig snobb begifva
sig till en för hennes ära gifven bankett. Han följer efter och ankom-
men till fästplatsen möter honom en syn som låter blodet stelna i hans
ädror. Vin flyter i strömmar som vatten och lilla Agnes står med ett
glas champagne i handen uppe på en stol i färd med att besvara en för
henne utbringad skål. Pauls plötsliga inträdande hälsas med åtlöje, men
Agnes, slagen af hans utseende, följer honom in i ett sidorum. inspirerad
af vinet hånar och förlöjligar hon honom samt vägrar att jämte honom
lämna denna förskräckliga plats. Dä framtager han en revolver och be-
härskad af svartsjuka är han nära att döda henne för att åtminstone be-
vara hennes själ ren. Agnes kärlek till honom, som förut alltjämt sofvit,
väckes af denna plötsliga stöt. Hon inser nu hvilken fara hon har und-
gått och nästa gäng se vi dem knäböja sida vid sida framför altaret i
den lilla kyrkan, tackande Gud för hennes återkomst och hans välsignelser.

 

 gamle greeneeäåereen.

l sin blygsamma kammare satt en gammal bekymrad general och
tänkte öfver tidens bisterhet. Sedan någon tid var nämligen hans ej
öfverflödiga pension ganska starkt reducerad. Den politiska omhvälf-
ningen hade nödvändiggjort en nedsättning af samtliga statspensioner.
Generalens lilla förmögenhet hade för länge sedan gått all världens väg
och nu tittade sorgen och bekymren rätt ofta in till den gamle. Det var
åter tid att betala hyran och det var just detta som nu gjorde honom
så svårmodig, ty han visste sig ingen lefvande råd att skaffa pänningar.
Midt under alla bekymmer anlände husvärden, men som ofta händt förut,
mäste han äfven nu aflägsna sig med oförrättadt ärende. Värden, som
fick en ingifvelse, gick denna gång till en antikvitetshandlare och bad
honom följa med till generalens bostad för att värdera hvad den gamle
ägde af fornsaker. Nu mäste generalen visa hvad som fanns och han
lämnade fram det ena efter det andra, men intet ägde värde inför anti-
kvitetshandlarens kritiska öga. Till sist fick han dock syn på Hederlegio-
nens kors, hvilket hängde inom glas och ram på väggen. För denna
sak bjöd han en ringa summa och ögonblicket därpå voro både värd
och antikvitetshandlare utom dörren. Affären ansågs afslutad och den
gamle generalen hade endast att med svidande hjärta stänga dörren.
Hvad han mistade var dock det käraste han ägde, det enda af värde
och för honom högre än för någon annan. Det väckte till lif gamla
minnen, minnen från förgångna tider, dyrbara minneu, ty han hade egen-
händigt mottagit det ur Napoleon lzs hand. Förtviflad föll den gamle
krigaren ned i sin länsstol, tröstlöst betänkte han sin nuvarande ställning.
Plötsligt sprang han upp. Det gamla krigarblodet flöt än en gäng åter
varmt i hans ädror. Han ställde sig i "gif akt" framför kejsarens byst
och beklagade sin ställning, sä tog han sitt äremärke och satte sig åter.
Han försjönk i drömmar tills han plötsligt tyckte sig vakna vid att någon
vidrörde hans axel. l-lan rätade sig hastigt och fann kejsaren stående
framför sig. Kejsaren pekade på Hederslegionen och försvann därpå
hastigt. lixtsnabbt lefde nu den gamle krigaren genom sitt gångna iii.
Arofulla bragder, sorgliga nederlag, fäderneslandets väl och ve i goda
som dåliga tider passerade nu hastigt revy inför den gamles ögon. Han
mindes, huru han som mången annan när krigsbasunen ljöd, ilade till
fanorna, grep värjan stadigt i hand och gick att rädda fäderneslandct.
Ar 1766, då Frankrikes fana segerstolt drog genom italien, fick han, så-
som ung löjtnant, lyckan att tillfängataga den fientliga härens general
och ställa honom framför kejsaren. En tung påse dukater blef den brag-
dens lön. Vid Austerlitz, den ärofulla dagen, huru dånade ej kanonerna
då, huru flögo ej kulorna kring öronen. Och på aftonen, o, hvilka ögon-
blick när segerpalmerna delades ut. Den dagen träffades krigaren af en
fientlig kula, hvars blotta minne än i dag smärtade. Skönast af alla var
dock den dag då kejsaren egenhändigt fäste Hederslegionens kors på
krigarens bröst. Men ack, minnena från 1815, frän Fontaineblau, dä kej-
saren för sista gången tilltalade sina soldater "adjö trogne", huru smärt-

 

Lördagen den 15 Oktober kl. 6 (barnförest) & kl. 8,30 e. m.

4 Föreställningar: söndagen den 16 okt. m- kl. 6.

 

 

 

Avon. 1910. 0. Dida-l tr.

 

45 & kl. 8,45 e. m. du

samt ljödo ej än de ordeu. Klart såg han tårarna blänka i kejsarens
ögon när denne gaf honom afskedskyssen. Visionen försvann och den
gamle soldaten steg upp, gick fram till sin koffert samt tog ännu en
gång fram sin gamla uniform. I rocken fann han en påse dukater.
"Lefve kejsaren, som har hnlpit", ropade den gamle krigaren. Den gam-
les nöd hade npphört och han kunde nu betala sin hyra, hans heders-
legion var räddad och han kunde i fred och ro njuta sina dagar. "Lefve
kejsarenln

Minäaiyran. Storslagen komedi af Michel Carré.

En liten förtjusande historia. Man kan nästan tycka sig förflyttad
till Vatteaus eller Lancrets drömlandskap med dess pudrade markiser och
bedårande markisinnor. Den förtjusande idyll, som har sin upprinnelsei
hertigen-målaren Malvoisys atelier, där denne blifver förtjust i den vackra
modell, hvars drag han i miniatyr har fäst på duken, grumlas snart
genom en rivals uppträdande. Och en duell blifver den nödvändiga
följden. Men duellen har knappast hunnit begynna förr än den vackra
älskarinnan anländer i sin bärstol och kastar sig i sin väns armar och en
lätt skräma blifver den obehagliga följden af detta lilla afbrott i de äl-
skandes kärlekssaga. i

De franska lElmar-ina.

Det hänförande Dauphiné med sina härliga dalar Och berg, bland
hvilka bäckar och källsprång slingra sig likt ormar, än lugnt och stilla,
än utför brusande fall, erbjuder många hänförande och vackra panorama.
Dauphiné är en gammalhistorisk provins, hvilken under Filip Vlzs rege-
ring införlifvades med Frankrike, dock under förutsättning att Filips son
antoge tillnamnet Dauphin. Provinsens hufvudstad heter Grenoble och
ligger vid floden lsere. Ej långt därifrån ligger Grand Massiv dela
Chartreuse med sina gamla Monster. Denna plats är särskildt bekant för
sin likör kallad "Chartreuse". A bilden se vi bland annat den måleriska
Dragdalen genomfluten af floden Droc, en biflod till lsére. Vidare se
vi den praktfulla "Romantiska dalen", ett panorama af Gravedalen och
"Lautaretpasset". Snart befinna vi oss bland den eviga snön 3,987 meter
öfver hafvet. Vi mä icke förgäta att taga Dauphinés sju berömda se-
värdheter i betraktande. De äro: Vinfontänen, hvars vatten smakar så-
som vin. - Den gungande ängen. à Det obestigbara berget. - Nål-
berget. - La Balines grotta. - Tornet utan gift. - Orenoblehälan med
den brinnande brunnen.

Belgiska Esssåwueåääadens sevärdheter.

Belgiens gamla hufvudstad visar oss tydligt huru nära dess folk
stå fransmännen. De offentliga byggnadernas stilfulla prakt, det brokiga

I folklifvets raskhet och den lifliga munterheten verkar öfverallt med denn

lekande lust och nobla stil, som är äkta fransk. Vi öfvervara slutligen
den nye konung Alberts storartade intåg i hufvudstaden.

Reserwsaåeäaåen.

Den gamle Egizio Panerazi, fader till många barn, blifver nt-
kommenderad i egenskap af reservsoldat. Han tvingas att lämna sitt
hem och sin förtviflade, i tårar badande familj, och kommer dröjande
till kasernen. Där får han jämte andra reservsoldater under en sträng
officer framlefva sorgliga dagar. Han tvingas att göra alla möjliga syss-
lor, som han verkställer med sorgtyngd noggrannhet. En dag öfver-
raskade man honom lekande med sina barn i sorgsen sinnesstämning.
Han blef rapporterad. Dyster kom han till kasernen, där han i afvaktan
pä arrest gick in i sofsalen. Medan han satt här och grubblade öfver
lifvets ve framlämnades till honom en frisedel, som tillåter honom att
lämna kasernen och återvända till sin familj." Han hade blifvit utkallad
pä grund af ett misstag - 65 är gammal. Ofverlycklig styr han färden
mot hemmet, där han väntas med stor otålighet.

Ingen svärmor wii vä ha!

Fru K. har ändtligen bortgift sin enda kära dotter med en ren-
tier S. De båda ringa hafva nu lyckats blifva ensamma en stund för att
i stillhet njuta af lyckan och öfverenskomma nu om en längre resa till
södern. just då de som bäst äro upptagna med sin resplan inträder fru
svärmor för att som vanligt ställa till bråk. De ungalyckas dock kom-
ma ut och nu få vi se huru svärmodern förföljer dem hack i häl så att
slutligen den nygiite återlämnar svärmor sin dotter och aflägsnar sig
gnolande på melodien: "Ingen svärmor, svärmor vill vi hal"

Nära ålar-n handskas med äåugäagppeaa.

De två barnen äro på tillfälligt besök hos sin farfar, son:= nu ut-
sättes för deras många skälmstycken, hvilka kulminera däruti att de fylla
hela stugan med flugpapper. Den intet ondt anande farfadem faller offer
för detta påhitt. Nu måste han öfvervinna sin svaghet och gifva dem en
allvarlig tillrättavisning, ty hvad som ständigt roar dem kan knappast för
honom vara angenämt i längden.

Information

Title:
Avesta Biografteater
Printed year:
1910
Place:
Avesta
Text version:
Show OCR text
Rättigheter:
Public Domain